Sqirl försöker igen

Det var en gång en kö som sträckte sig längs trottoaren på North Virgil Avenue i Los Angeles. Unga kreativa i linnebyxor och caps väntade i solskenet på en plats vid ett av fåtöljesborden utanför. De väntade på ett rostbröd. Inte vilket bröd som helst — Sqirls ricottarostat med hemgjord jam var vid det laget lika ikonisk som något som kunde serveras på ett fat.

Sqirl öppnade 2012 i Virgil Village och blev snabbt ett nav för en viss sorts Angeleno: den kulturellt medvetna, Instagram-aktiva matentusiasten som ville ha frukost som ett konstverk och en känsla av att äta på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Ägaren och kocken Jessica Koslow byggde ett eget matspråk — lett av säsong, präglat av fermentering och sylter, alltid med ett omsorgsfullt öga för det visuella. Pressen älskade det. Gästerna älskade det. Och sylterna, paketerade i vackra glasburkar, hittade vägen till kök runtom i hela USA.

Sedan, sommaren 2020, kom nedgången.

Det började med ett Instagram-inlägg. En tidigare anställd avslöjade att personalen hade instruerats att skrapa bort mögellager från sylthinkarna i stället för att kassera dem. Det var inte ett enstaka misstag utan en praxis — ett sätt att rädda produkt och pressa marginaler. Snart följde fler röster. Tjugoett före detta och nuvarande anställda vittnade om osäkra arbetsförhållanden, ett oregistrerat kök som använts under flera år, och — kanske allvarligast av allt — anklagelser om att Koslow tagit åt sig äran för recept hon inte skapat själv. Det ikoniska ricottarostat? Det hade, enligt uppgift, utvecklats av kökspersonalen, inte av ägaren.

Koslow bad om ursäkt. Hon erkände delar av kritiken. Sylterna fick nya rutiner. Kollegorernas namn började synas på Sqirls sociala medier. Det hela blåste delvis över, som skandaler tenderar att göra i den digitala nyhetsrytmen — men trovärdigheten, den mjukare och svårare att reparera, bar märken efter det.

Nu, i februari 2026, öppnar Sqirl för kvällsservering för allra första gången.

Det tog längre tid att komma hit än man kunnat tro. Alkoholtillståndet kom igenom i december 2024, men sedan stannade allt upp: bränder, oro kring immigrationsmyndigheten ICE:s tillslag i Los Angeles, bemanningsproblem. Det är ett slags lakonisk sammanfattning av att driva restaurang i 2020-talets Amerika — man kan ha allt på plats och ändå bli försenad av verkligheten. Men nu är det alltså dags.

Middagsmenyn är konstruerad för att spegla Sqirls identitet utan att helt lämna den bakom sig. Det finns en råbiffad wagyu-tartare med bränd salladslök och en lever-parfait från Jidori-kyckling serverad med sellörssmör. En Sqirl-tolkning av Caesarsalladen med croissant-krutonger och parmesan. Kockarna Guillermo Mendez och Sandra Felix, vars mexikanska bakgrunder syns tydligt på tallrikarna, bidrar med rätter som fläskhals med sikil p'ak, tamarindo och purslane i en sonoransk tortilla, och wagyu med saucé vert och braiserade cipollini.

Det är mat som försöker göra flera saker på en gång: visa att Sqirl har vuxit, att köket inte längre vilar på en enda persons axlar, och att serveringen på kvällen kan bära sina egna ambitioner — inte bara vara frukostens kvällsupplaga. Den bistroaktiga stämningen med nytt tak över uteserveringen, lekfulla inslag vid bordet och en dryckesmeny centrerad kring lokala producenter och lågt svinn antyder att Koslow vill skapa ett rum snarare än ett rum som marknadsförs på sociala medier.

Det är en viktig distinktion. En stor del av Sqirls ursprungliga magi, men också en del av dess fall, handlade om ytan. När allt är estetetiserat — sylten, brödet, kaféets färger, kökschefens varumärke — är det svårt att skilja på det äkta och det konstruerade. Mögelskandalen blottlade att det under den estetiska ytan fanns en mer tveksam verklighet. Den frågan försvinner inte bara för att menyn byter genre från frukost till middag.

Ändå går det inte att avfärda vad som händer på North Virgil Avenue som enbart ett PR-projekt. Restaurangbranschen minns länge, och gäster ännu längre. Att lyckas med middagsservering på en plats som i tio år definierats av morgon och förmiddag kräver faktiskt något nytt — ny rytm, ny personal, ny energi i rummet. Menyn antyder att det finns ambition och kunnande. Att Mendez och Felix tillåts sätta sin prägel på maten, att deras bakgrunder syns i råvarorna och teknikerna, är i sig en markering om att det inte bara är Koslows kök längre.

Huruvida det räcker för att återuppbygga förtroendet hos dem som kände sig svikna 2020 är en annan fråga. Tillit i restaurangvärlden är tudelad: det finns gästernas förtroende, som oftast handlar om maten, och det finns de anställdas förtroende, som handlar om hur man behandlas. Det är det senare som är svårast att bevisa inifrån och utanför lokalens fyra väggar.

Men kön finns kvar. Och den sträcker sig fortfarande längs trottoaren.

Om det beror på att Los Angeles-borna verkligen tror på Sqirls comeback, eller för att de är hungriga och restaurangen råkar vara öppen, är kanske omöjligt att säga. Förmodligen lite av varje. Och kanske är det precis det som gör restaurangbranschen så svår att ge upp på, oavsett hur djupt man fallit: maten är alltid konkret, alltid nu, alltid en möjlighet att börja om med nästa tallrik.