Södra Spaniens dolda vinregioner

Det finns en gammal vana bland vinälskare att blicka norrut när det gäller Spanien. Rioja med sin karaktäristiska Tempranillo-stil och elegant ekfatslagring, Ribera del Duero med sina kraftfulla, prissatta prestige­viner — det är dit blickarna traditionellt sett har riktats. Men nere i sydöstra hörnet av Iberiska halvön, längs Medelhavskusten och inåt de varma platåerna, händer något som förändrar hela bilden. Levante — som geografiskt sett innefattar Valencia, Murcia och de bergiga övergångszoner där de möts — är inte längre en hemlighet för ett fåtal insiders. Det är en av Europas mest spännande vinregioner just nu, och priset är fortfarande rimligt nog att du kan köpa dig en rejäl introduktion utan att blinka.

Den mest planterade druvan i regionen är Monastrell — du kanske känner den bättre under det franska namnet Mourvèdre. Länge förknippad med råbarkad rustik­itet och tunga, tanninrika viner som bättre passade som inblandning i andra länders blandviner, har Monastrell genomgått en närmast total rehabilite­ring i Levantes händer. En ny generation vinmakare har lärt sig att arbeta med klimatet snarare än mot det: att plocka i rätt tid, att arbeta med friskhet och precision snarare än maximal extraktion. Resultatet är viner som har mörka bär och medelhavskryddor men med ett glidande, mjukt tanninmönster som ingen Monastrell för trettio år sedan ens var nära.

Parallellt med Monastrell vaknar en annan druva upp ur sin långa töcken. Bobal — röd, tjockskalig och länge behandlad som ett anonymt massprodu­ktions­material — visar sig i Utiel-Requena, en DO väster om Valencia, ha egenskaper som faktiskt är enastående. Området har över tjugotusen hektar Bobal planterade, varav en stor andel är äldre än fyrtio­fem år, och det är i de gamla lågavkastande buskviterna som de mest intressanta vinerna föds. Bobal i rätta händer ger fylliga blåbärstoner, violer, nymalen svartpeppar och en nästan kristallin friskhet som gör vinet ovanligt livfullt för hur varmt det är att växa upp i. Utiel-Requenadalen drabbades hårt av de extrema översvämningarna i oktober 2024 — en förödande DANA-storm förstörde infrastruktur och vingårdar — men regionen reser sig, och dess gamla vinstocks­arv är fortfarande intakt.

Producenter som Javi Revert och Rafael Cambra är namn du bör skriva ner. Revert, vars familj har brukat dessa trakter i generationer, beskrivs ibland som en "ikonoklastisk traditionalist" — han vet exakt var gränsen går för vad marken faktiskt kan ge, och han arbetar med inhemska druvor som Bobal, Verdil och Moscatel med en naturlighet som saknar motstycke. Cambras Uno, gjort på sextiofem år gamla Bobal-buskar, är koncentrerat och nästan sötsamt i sin fruktighet men med en nervig friskhet som hindrar det från att bli överdrivet. Han är också en av de som håller på att återupprätta glömda lokala sorter som den lättviktiga och sent-mognande Forcallà.

Alicante DO, med sina drygt tiotusen hektar och ett myller av familjeproducenter och småskaliga vinhus, rymmer en av Spaniens mest ovanliga specialiteter: Fondillón. Det är ett oförstärkt sötvin gjort på övermogna Monastrell-druvor som spenderar minst tio år på ek i ett solera-liknande system, topp­at med yngre vin allt eftersom. Resultatet är häpnadsväckande — noter av torkade frukter, kaffe, mandel och en frisk­het som fullständigt motsäger dess sötma. Bara tolv certifierade producenter i Alicante får göra Fondillón, vilket gör det till ett av Spaniens mest exklusiva — och underuppskattade — viner.

Uppe i bergen hittar du Bullas, en DO belägen i vad lokala producenter kallar "Murcias Schweiz": vinodlingar på sexhundra till niohundra meters höjd bland tallskogar och skarp bergsterräng. Den höjden gör det möjligt att bevara syrligheten och aromen i druvan på ett sätt som Monastrell på lägre höjder sällan lyckas med. Vinerna från Bullas har en renhet och struktur som känns annorlunda jämfört med kustregionerna, mer elegant och mineralisk, med den rustika kraftfullhet som ändå är regionens kännetecken.

Utöver de röda vinerna finns vita varianter att hålla ögonen på. Merseguera, en vit lokal druva med diskret aromatik och naturlig friskhet, produceras av producenter som Finca Collado i Alicante och Valencia och hittar i allt högre grad sin plats som ett elegant alternativ till den tyngre, eklagrade viten som dominerat regionen historiskt. Det är ett vin som passar en varm kväll på terrassen på ett sätt som inte kräver några förklaringar — salt, friskt och snyggt utan att skryta om det.

Det sociala sammanhanget är också värt att nämna. Medelhavsköket som omger dessa viner — paella Valenciana, grillad dorada med citron och vitlök, ris­rätter gjorda på saffran från La Mancha, aioli med lokalt olivolja — skapar ett sammanhang där Levantes viner är precis rätt. De är inte byggda för att imponera i ett glasögon under en blind provning i London. De är byggda för att drickas till mat, i värme, med folk du gillar. Det är en kvalitet som är svårare att sätta poäng på men som märks direkt när du väl sitter i rätt situation med rätt glas i handen.

Vad gör då Levante så relevant just nu? Dels prisbilden — detta är fortfarande ett område där du hittar karaktärsviner för pengar som i Rioja eller Ribera del Duero knappt ger dig en Crianza. Dels den genetiska skatten av gamla vinstockar och inhemska druvor som i en värld som tröttnat på inter­nationella sorter representerar en verklig distinkt­ion. Och dels denna kombination av intensivt medelhavs­ljus och bergsklimat som ger vinerna både koncentration och den friskhet du faktiskt vill ha i glaset.

Om du vill börja utforska: leta efter en Monastrell från Alicante eller Bullas, gärna från en producent som arbetar med gamla buskvinstockar. Prova en Bobal från Utiel-Requena — helst från en producent som skördar sent och arbetar för att bevara fruk­tens naturliga syra. Och om du stöter på en Fondillón: köp den. Inte för att den är billig — det är den inte — utan för att den är ett av vinvärldens sällsynta fenomen, en stil som inte existerar någon annanstans. Levante tar plats på kartan. Det var på tiden.